Fotograf: Caba Media
Sedan var det dags att dra sig mot kyrkan!
Så fort jag såg Alexander stå utanför och vänta blev jag helt gråtmild och hade en tår hängande på ögonkanten hela tiden tills vi ställt oss i vapenhuset för att invänta klockringningen samt kantorns spel. Jag ryser nästan lite när jag tänker på det! Sedan när marschen började spela och vi gick in och fick se publikhavet kunde jag inte sluta le. Jag kunde inte rå för det! Mungiporna gick upp till öronen vare sig jag ville det eller inte, men självklart ville jag! Det där med att "slappna av och sänk din bukett så du inte skymmer livet" glömde jag dock totalt bort - för resten av dagen! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar